aagnespetterssons

Ibland undrar jag om alla dessa roliga stunder och timmar jag spenderat med dig verkligen var något värt. Om det var värt de mängderna tårar som runnit ner för ett mascararandigt ansikte, och hur dåligt du fick mig att må. En del i mig säger att det inte var det och att jag ångrar minsta lilla sak jag gjort för dig och med dig. Men en annan del i mig, en större del, ångrar ingenting och hoppas innerligt att det vi en gång hade kommer att komma tillbaka. Att det någon gång i framtiden ska vara exakt som då. Då det var du och jag. Oskiljbara och oslagbara. Precis som då. Men jag vet att det aldrig kommer bli så. Det kommer aldrig bli som då. Och det gör lika ont i mig varje gång som jag slås av tanken på att du faktiskt gått vidare. Tanken av att jag aldrig betydde lika mycket för dig som du gjorde för mig. Och jag hatar mig själv för att jag fortfarande tänker dessa tankar. Och jag hatar mig själv för att jag vet att om du skulle höra av dig igen skulle jag falla dit igen. Pladask skulle jag falla och jag är så rädd för att det ska bli så. Vill och orkar inte bli sårad igen. Men tiden läker alla sår, och det här är inte något undantag. Men en del i mig vill inte att såret ska läkas. För jag vill inte gå vidare. Jag vill gå tillbaka. Tillbaka till det vi hade. Tillbaka till då.