Han.
Något som är skrämmande är hur en person kan betyda så mycket för en utan att man egentligen inte har något gemensamt eller ens knappt känner varandra. Men det skrämmer mig att den här personen är idealet av vad jag vill ha. Det skrämmer mig att den här personen får mig att må så otroligt bra och känna mig som om jag var värd allt i världen men samtidigt såra mig så otroligt mycket. Det skrämmer mig att den här personen har mig lindat runt lillfingret och det skrämmer mig att jag har så svårt att säga nej åt den här personen. Vill så gärna ogilla den här personen. Vill så gärna må bra utan den här personen. Men hur mycket jag än intalar mig att jag inte bryr mig, att den här personen bara är som vilken annan för mig så vet jag innerst inne att det inte är så. Den här personen är inte vilken person som helst. Det är han. Han som aldrig kommer förstå vad han egentligen betyder för en, han som kan leka med en för han vet att man alltid kommer tillbaka. Han som sårat så många gånger men som trots det får en att må så otroligt bra. Han som man ångrar att man träffat men inte klarar sig utan. Han som bygger upp dig samtidigt som han gör dig svag
